Fredag 6 augusti 2004
Succé för New Orleans Delight
Et av Skandinaviens allra bästa New Orleansband gästade Valstads kyrka i onsdags kväll. Fyra danskar, två svenskar i New Orleans Delight och två namnkunniga gästartister deltog. Alting stämde och konserten blev en klar succé.
Gospel- och jazzsångerskan Lee Gunness var helt enkelt lysande med sin mäktiga stämma och stora inlevelse. Också trumpetaren Norbert Susemihl från New Orleans imponerade med sin briljanta teknik och sin sköna ton.
Samtidigt var koncerten ett oannoncerat jubileum eftersom det var den femtionde sedan Maggan och Jan Sköld fick den ljusa idén att ordna jazzkonserter tillsammans med kyrkfolket i Valstadförsamlingen.
Konserterna är mycket populra och långt innan gruppens intåg var kyrkan fullsatt.
Fantastisk New Orleanskväll
AV ROLF JOHNASSON
Valstad. New Orleansjazz när den är som allra bäst. Mer behöver sägas. Det finns nämligen tillfällen när superlativerna inte riktigt vill räcka till. Så kändes det efter musikfesten i Valstads kyrka i onsdags med New Orleans Delight och artisterna Lee Gunness och Norbert Susemihl.
Kyrkan var fullsatt och halvtimmen färe start påminde ljudnivån mer om sommarlov och möjligen femtioårsmiddag än nånting annat. Glädjen, förbrödringen och förväntan var nämligen total hos New Orleansvännerna.
Margareta Sköld fick så småningom tyst i klassen och överraskade med att berätta att det här faktisk var den femtionde Valstadskonserten. – Men vi firar inte femtio, sa maken Jan i pausen. Vi väntar till det bliver hundra jämt.
Den dansk-svenska gruppen New Orleans Delight har sen starten i 1996 fått ett välförtjänst anseende i jazzkretsar 0ch giglistan är full året runt. Förra gången de spelade i Valstad var i november 2002. Outstanding redan då och inte har de blivit sämre sen dess. Deras styrka ligger i samspelet, de riktiga varitionerna i instrument och program och en utsökt knsla fr denna musiks speciella själ. NO-jazzen bygger ju på upprepningar världen över, repertoaren är begränsad och Valstadskonserten var i den meningen traditionell. Där saknades inget av det som folk tycker om och som man förknippar med de färgades vardag och fest. Utvalt för kyrklig bruk, forstås, med tyngdpunkten på hymner och gospels.
Programmet presenterades av gruppens stilfulle ledare Kjeld Brandt, som kommer från Roskilde och dessutom är en otrolig skicklig klarinettist.
Kraftverket Lee
Gospel-, jazz- och bluessångerskan Lee Gunness från Sidney var en chockartad upplevelse. Ett formlig kärnkraftverk och med en enorm röstvolym och inlevelse. En tvåbarnsmamma från Sidney med trevligt utseende, vänlig utstråling och en stämma som fullständigt tager andan ur en i sin mäktighed. Tänk er svenska Britta Borg under de bästa Knäppuppåren och fördubbla det. Ungefär så. Den sortens röste vill man ju annars knyta till färgade legender som Ella Fitzgerald och andra. Magnifik war inledningslåten What A Friend We Have In Jesus och den hoppfulla My Life Will Be Sweeter Someday, där hon assisterad av improviserade blåsare och et underbart, stadigt komp. Fler favoritlåtar följde. Over In The Gloryland ryckte loss publiken i handklappning och Stefan Kärfve eggade på med sina slaps på ståbasen.
Lee behärskade inte bara det man brukar kalla för fullt ös utan också de mera ömsinta melodierne. Hymnen Precious Lord gjorde hon mästerligt och med en underbar inlevelse. Likaså klenoden The Old Rugged Cross och uppmaningen Count The Blessings, Name Them One By One. Frågan är ändå om inte His Eyes Is On The Sparrow mot slutet var det man minns längst. – My favorite, sa hon om den och det märktes. I den lade hon in sitt stora kunnande som gospelsångerska. Tekniken och nyanserna fanns där och den varma, vibrerande tonen med den nästan fysiskt påtaglig utstråling.
Toppartist nummer två var trumpetaren Norbert Susemihl, född i Hamburg men numera bosatt i musikcentret New Orleans. Norbert kommer över då och då för att spela med Delighterna, som i grunden använder klarinetten som ledande soloinstrument. Han är effektivt diskret i gruppspelet, en bra sekundant till Lee Gunness men framföralt en glänsande solist på både trumpet och flygelhorn. Tekniken är snabb som en tornsvalas när det behövs och improvisisationerna flödar riktigt. Tonen kunne vara innerlig som i Precious Lord eller uppsluppen som i Do Lord, Do Lord Do Remember Me eller som i I’ll Fly Away där både trumpeten och hårpiskan svängde i den häftiga rytmen.
Det mest typiska draget för New Orleans Delight är deras jämnhet. Det stramt disciplinerade spelet, troheten mot förebilderna och det föredömliga lagspelet.
Stram och stilfull är också The Band Leader Kjeld Brandt, som trakterar sina klarinetter föredömligt. Förutom den vanliga svarta ingår också en glänsande plåtvariant med sin nasala ton och en djup altklarinet. Den senare med et tonläge som för övrigt matchade Lees mörka stämma förträffligt.
Far och son Erling och Claus Lindhardt från Köpenhamn spelar banjo och trummor. Säkra musiker och färgstarka bidrag i kompsektionen. Det kan inte hjälpas, en grupp utan banjo känns alt lite blodfattig. De båda skåningerna i gruppen, Lundabon Bengt Hansson på trombon och bassisten Stefan Kärfve från Malmö sätter också sin prägel på gruppen. Bengt med sina imprivisationer och sköna ton och Stefan med sitt makalösa pizzicatospel, själva grunden i kompet, konserten rakt igenom.
Ytterligare en dansk finns med, en nykomling. Sen förra besöket har nämligen Köpenhamnspianisten Hans Pedersen tillkommit och avlöst Hjomusikern Göran Magnusson. Ett fynd verkar det. Lungt och avspänt broderar han ut låterna i sköna soloinpass och bidrar dessemellan till stadgan i kompet.
Marvellous!
Åtskilliga tusenlappar har samlats in till barnhemmet i Polen under Valstadskoncerterna. Så också den här gången. Kyrkvärden Alf-Åke Hall berättade om gomspaltbarnen och blivande prästen Peter Håkansson svarade för en kort, men intensiv apell. – Naturligtvis spelar vi jazz i kyrkan, sa han. Varför ska djävulen ha allt det roliga? Ge i kollekten och räck lång näsa åt allt djävulskap! Musikerna ledde sen psalmsången i en lätt upjazzad Närmere Gud Til Dig och vid utgångarna efteråt prasslade sedlarna skönt.
Just A Little While To Stay Here var sista programnummeret. Extra spelade man He’s Got The Whole World In His Hand och hela kyrkan stod upp och applåderade både artisterna och Han som har hand om världen. Som extra bonus fik entusiasterna också njuta av Lees a capellasång i början av Glory, Glory Hallelujah och sen refrängen stående med et hejdlöst spel av musikerna.
- En sån underbar, liten kyrka på landet sa värdsartisten Lee Gunness, och så mycket folk! Absolutely marvellous.
Det kan inte uttryckas bättre.
Fotos: Barbara Jakobsen, Göran Magnusson och Bo Löfgreen
