En himmelsk jazzkväll
RECENSION. – Jag hoppas at min musik kan lyfta någon närmare Gud.
Så sade trumpetaren Gregg Stafford från jazzens födelsestad New Orleans vid konserten.
Gregg Stafford, som til vardag är matematiklärara, är något så unikt som en ung jazzmusiker som fortfarande spelar jazz som det spelades när New Orleansjazzen (kallas revivaljazz) återupptäcktes på 1940 talet.
Han skulle egentligen ha blivit präst och har djupa rötter i baptistkyrkan. Men det blev lärarbanan och jazzen istället. Men hans djupa tro finns med hela tiden.
Jazzen har djupa rötter i söderns kyrkliga musik i USA och den nära nog fullsatta kyrkan fick en smak av hur det kunde låta när det begav sig.
Danska jazzbandet New Orleans Delight (med svenske basisten Stefan Kärfve) för revivaljazzens traditioner vidare. Man spelar sittande så akustisk som möjligt och det är kollektiv improvisation som til stora delar präglar musiken.
Publiken fick höra ett pärlband av i jazzsammanhang älskade hymner. Från Down By The Riverside till Walking With The King, Gloryland och kanske den mest spelade Just A Closer Walk With Thee.
Koncerten var bandets andra på Sverigesturnén och fortfarande kände bandmedlemmarna lite på verandra.
Men mycket rutinerade musiker som delar kärleken til samma musik gjorde att det blev en mycket fin jazzkväll för åhörarna.
Gregg Stafford var dominerande med ett både lyriskt och på tycckande trumpetspel. Han var också en uttmärkt sångare. Kvällens höjdpunkt blev det icke sakrala extranummeret What A Wonderful World. Samtidigt som det bröt rejält från de andra låtarna förmedlade Gregg Stafford intensiva sång ändå samma budskap.
Av Anders Wasén
Photo: (Anders Wasén) Gregg Stafford såg till att det blev både tryck i musiken och handklapning i kyrkan.
Musik från Bourbon Street i kyrkan
Tvärred. Jazzen från New Orleans är känd och älskad över hela världen. I onsdags fick Tvärred besök av Gregg Stafford, en av stadens mest erkända trumpetare.
Kyrkan i Tvärred fylldes av kroppar som gungade i takt med den glad jazzmusiken i onsdags. Spontana applåder är kanske inte så vanliga i kyrkliga sammanhang, men på en äkta jazzkoncert finns det inget opassande i att klappa i takt.
Och att spela jazz i kyrkan tycks inte heller särskilt märkligt om man känner till musikens historia.
– I New Orleans är jazzen även religiös, den följer människorna från vaggan till graven, förklarar Kjeld Brandt i New Orleans Delight.
Bandet hade med sig två gästsolister till Tvärred, Brian Towers från Kanada och Gregg Stafford från New Orleans. De andra musikerna kommer från Danmark och Sverige.
– Jazzen kommer ursprungligen från Amerika. Men i dag finns det band över hela världen, i Danmark, Sverige och Japan, som älskar New Orleans-jazzen, berättar Gregg Stafford.
Själv är han uppvuxen med musiken i dess hemstad i Louisiana i den amerikanska södern. Där lärde han sig spela tillsammans med många kända musiker på restaurangerna på Bourbon Street, jazzens egen gata.
Gregg Stafford håller sig till en traditionell spelstil och ser det som sitt uppdrag att hålla New Orleans-jazzen levande och lära ut musiken till nästa generation. För jazzmusiken har inte längre samma status i sin hemstad som den en gång hade.
– Barnen i New Orleans lär sig inte att spela jazz på samma sätt som de gjorde förr. När jag växte upp kunde man höra jazz överalt på Bourbon Street, men så är det tyvärr inte längre, säger Gregg Stafford.
Den som befann sig i Tvärred istället för Louisiana i onsdags kunde däremot njuta av en konsert där allt andlig jazzmusik från 1940-talets revival-period spelades.
- Lina Österberg
JAZZ I KYRKAN. Från Bourbon Street till Tvärred hade trumpetaren Gregg Stafford tagit sig.
Nya Kristinehamns Posten. 15. november 2004. Av Anna Ståläng.New Orleans-musik lockade
Det blev en verklig fullträff för arrangören Jazz i Lusaken, när över 200 hade kommit till Broängskyrkan för att lysna på New Orleans Delight med trumpetaren Gregg Stafford.
Att över hundra år gammal musik drar till sig så mycket interesserade människor är fantastisk roligt. Det behöver inte vara det allra senaste, hippaste och modernaste för att locka en storpublik. Traditionen från Kid Ory, Kid Rena och Bunk Johnson står sig än i dag.
Rätt i dag
Musiken som en gång skapades i New Orleans är helt rätt i dag. Och varför Gregg Stafford spelar på sin trumpet nästan varje dag beror på att han anser att han har ett viktigt arv att förmedla till nästa generation.
– Den här sortens äldre New Orleans-jazz spelas praktiskt taget inte längre och tillägger att lika viktigt som musiken är det att förmedla ett kristent budskap.
New Orleans-jazz har en tydlig och bestämd form där all instrument vet vilken funktion de har. Trumpeten har ofta en ledande uppgift och klarinetten har för det mesta en framträdande roll med improviserade solon. Trumspelet ska vara precist med betoning på tvåan och fyran i takten, och anger den speciella ramningen där alla musiker vet att hålla sig inom. Här förvaltar Gregg Stafford sin historia väl med mjul och bred trumpetton. Det finns en distinkt vilja och en varm medkänsla och ett budskap som når ut till alla som vill lyssna. Till en början kan musiken uppfattas som stillsam och kanske litte sävlig, men då missar man den kraftfulla intensitet som hela tiden pockar på uppmärksamhet.
Tilsammans med Brian Towers stödjande trombonfraser och Stefan Kärfves sugande och kraftfulla slap-spel i kontrabasen håller New Orleans-jazzen precis i den stil som förväntas. Publiken är överförtjust och superlativerna haglar omkring under pausen och publiken vet inte till sig vad bra det var;
– Fantastisk, det finns inte ord för att beskriva vilken bra musik. Det är inte ofta vi får chancen att lysna till sådana höjder. Kompet ligger perfekt som det ska och der svänger enormt, tyckte Inge Erikson och Harald Alvers från Hammarö.
Och så kan en mörk, regnig och dimmig kväll i november upplevas och förnimmas, vilket över tvåhundra människor gjorde. Tilsammans reste publiken från Kristinehamn till New Orleans och fick till livs en verklig mångkulturell upplevelse.
- Anna Ståläng
Kyrkan är full med folk när det kommer musiker från Danmark och USA till Kristinehamn.
Jazzrysare med New Orleansstjärna
Der danska bandet New Orleans Delight, toppat med New Orleansstjärnan Gregg Stafford och kanadensaren Brian Towers, bjöd under lördagskvällen på en jazzrysare i Lidköping.
– Att få spela tilsammans med Gregg känns som en rytmisk bloddoping, sade bandledaren Kjeld Brandt.
De 160 entusiastiska diggarna upplevde säkert samma känsla av denna hälsobringande doping, vilket inte minst bevisades av de många lovorden från jazzcelebriteter från när och fjärran som kom til Kylanderskolan.
Gregg Stafford som är en av främsta trumpetarna som finns i dag har en unik ställning inom New Orleansjazzen, eftersom han kanske är den ende som kan föra denna jazzformen vidare in i framtiden.
– Han spelar så nära nåra den gamla genuina New Orleansjazzen som nogensin är möjligt, menade Kjeld Brandt, som själv är en velkänd och framstående klarinettist.
Men det inte bara hans egenskaper som musiker som gör honnom populär utan också hans personliga utstråling både på och utanför scenen.
Bandet med de tre blåsarna Kjeld Brandt, Brian Towers trombon och så forstås Gregg Stafford, firade som väntad triumfer i sina soloinslag.
– Det blev kvällens bästa spelning, konstaterade Gregg efteråt.
Bland övriga heta spelningar ska först nämnas Milneburg Joys, der också Gregg sjöng. Den sakrala låten What A Friend We Have In Jesus, blev en melodisk skön bakåtlutare, där kompsektionen mjuka uppbackning till Greggs sånginslag, förde tankarna till kompet i Göta River Jazzmen.
En annan sakral hymn var Just A Closer Walk With Thee, som ofta spelades av brassbanden i New Orleans begravningsparader. En populär låt inspelad av storheter som till exempel Bunk Johnson, Kid Ory och Chris Barber.
Problem med att sitta still uppstod i den fartfyllda låten Tiger Rag, som har sitt ursprung i en fransk kadrilj. En låt med en spännande historia bakom sig där den svarta befolkningen i sina dansrörelser riktade en god portion vassa satir mot de vita. Förutom blåstrions magnifika soloinslag, ska också sägas att pianisten Hans Pedersen visade att han är Danmarks svar på vår egen pianist Ingemar Wågeman. Han fick också välförkänt en extra lång applåd.
Till sist ska också nämnas What A Wonderful World och When The Saints Go Marching In.
Den förstnämnda en av Armstrongs paradlåtar, der Greggs sångkonst gick över i mästarens eget speciella sångsound. Den sistnämnda en rejält glad och uppsvängd hymn som är en av jazzhistoriens mest älskade och spelade melodier, som satte punkt på en härlig New Orleanskväll.
– Det har varit en fantastisk konsert som bjöd på den genuina New Orleanskänslan, menade Lisbeth Götenstedt från Medborgerskolan, som var huvedarrangör i samarbete med Föreningen Jazzkatten.
- Mats Nilsson
Det danska bandet New Orleans Delight, toppat med trumpetaren Gregg Stafford och trombonisten Brian Towers, bjöd på en jazzig rysare. Närmast kameran bandledared Kjeld Brandt
Jazzdiggare reste långtKoncerten med New Orleans Delight toppat med Gregg Stafford och Brian Towers, blew förutom den höga kvaliteten på musiken ovanlig i sit motto att det kom så många besökare långt ifrån Lidköping.
Men först ska nämnas bandledaren Kjeld Brandt som menade att den tio dagar långa turnen tilsammans med Gregg Stafford blev hans största upplevelse i hans musikliv.
– Gregg är en toppmusiker, menade han.
Anita Liljedahl som kom med två väninnor från Stockhoæm, betonade att det var v‘rt varende krona.
Björn Bärnheim, vars betydelse för uppbyggnaden av Jazzens museum i Strömsholm inte nog kan betonas, var också han lyrisk.
– Fantastisk bra, var hans kommentar.
Hans Åsberg, välkänd trummis i bland annat Göta River Jazzmen, menade att publiken fick just det de ville ha.
– Jeg har väntat i tio år för att få lysna på Gregg, sade Margareta Sköld, inte minst känd för att arrangera jazzkonserter i Valstad Kyrka, tilsammans med maken Jan.
– Till sist skal också nämnas Jazzkatterna med ordförande Bror Johansson i spetsen, som var mer än nøjda.
- Mats Nilsson
New Orleanskonsert av toppenklass i ValstadSammanslutningen Musik i Valstad hade bäddat för en ordentlig musikfest i fredags när man gav sin femtioförsta jazzkonsert i kyrkan.
Den dansk-svenska gruppen New Orleans Delight med sin ledare Kjeld Brandt är välkänd i våra trakter sen flera tidigare besök. Den här gången var intresset extra stort eftersom man hade med sig jazztrumpetaren Gregg Stafford från New Orleans. Gregg är antagligen den mest uppmärksammade representanten just nu för den traditionella jazzen, formad under första hälften av 1900-talet.
Ytterligare en gäst förstärkte gruppen, nämligen trombonisten Brian Towers från Kanada.
Kvällen var formad som en kyrkokonsert med idel kända gospels, hymner och spirituals och
den fullsatta kyrkan kunde njuta av den gamla musiken utförd av solister och orkestermusiker av mycket hög klass.
.-Det här är den första konserten av de kommande femtio, sa en belåten Margareta Sköld i Valstadgruppen.
Intåget. En stolt och glad Margareta Sköld med dottern Cecilia ledde orkestern under intåget i kyrkan.
Foto: Rolf Johansson.
Häpnadsväckande. Med inlevelse och häpnadsväckande teknik spelade Gregg Stafford tillsammans med kollegerna i New Orleans Delight. I bakgrunden Hans Pedersen, Erling och Claus Lindhart och Stefan Kärfve. Foto: Rolf Johansson.
Skara Karaborgs Läns Tidningen. 15. november 2004. Av Rolf Johansson.
Jazzkoncert med en musiker i värdsklass
För andra gången på tre månader gav berömda New Orleans Delight konsert i Valstads kyrka. Som gästsolist hade de en av nutidens mest uppmärksammade jazztrumpetare med sig, Gregg Stafford från New Orleans.
-Honom har jag väntat på i tio år, sa arrangören Margareta Sköld i sitt välkommen.
Han går tvärtemot trenden hos de unga att blanda jazzen med nya impulser och håller sig strikt till rötterna, det man brukar kalla för tradjazz. Som den formades under förra seklets första årtionden och som George Lewis och Jim Robertson utvecklade den. Som han lärde sig den i barndomen och av äldre kolleger under många års spel med olika grupper.
Störst av dom alla
Gregg Stafford har en sanslöst skicklig teknik och en ton som kan explodera i ettrighet och gurglande dynamik men strax efteråt vara ljuvlig och knappt hörbar. Han är berömd för sitt fantasifulla uttryck och goda samspel och det fick man många prov på i fredags. Hans framtoning är ödmjuk och glad och han förvånade nog en del med att från början berätta om sin tro och sin önskan att musiken skulle föra många närmare Kristus. Därhemma är han en aktiv medlem och Minister i the Second Historic Baptist Church.
–Jag är ingen predikant, men jag försöker vittna genom mitt spel, sa han i pausen och berättade om värmen och musiken han mötte när han som liten fick följa med mormor till kyrkan. Dansk-svenska NO Delight träffade han förra våren i sjömanskyrkan i New Orleans, blev förtjust i deras spel och lovade på stående fot att komma över för en turné, berättade kapellmästaren Kjeld Brandt. Gruppen har ju egenheten att sakna fast trumpetare i besättningen och presenterar i stället kända solister utifrån. –Gregg är störst av dom alla just nu, sa han utan att tveka i sin presentation..
Ett brett, härligt sound
New Orleans Delight behöver ingen närmare presentation efter flera besök i Valstad sen starten för åtta år sen. Styrkan ligger i gruppspelet, musikernas skicklighet och stompet, den stadigt markerade rytmen. Stefan Kärfve är lysande på basen och en pelare i komplinjen med Erling och Claus Lindhart på banjo och trummor. Nye pianisten Hans Pedersen både kompar och solospelar bra, men tyvärr når pianot inte alltid ut riktigt i konkurrens med de frejdiga bröderna i den bakre linjen.
Gruppen spelar ibland utan trumpet, men däremot ingår klarinett och trombon i den fasta besättningen. Trombonisten Bengt Hansson har slutat sen sist och ersätts den här gången av Brian Towers från Kanada. En driven blåsare och solist med stor inlevelse och brett, härligt sound. På klarinett finns kapellmästaren Kjeld Brandt. Skicklig musiker och ledare och välkänd över stora delar av Europa. En strålande klarinettist som dessutom har gett gruppen dess formbara stil och speciella karaktär. En ren fröjd var det att bevittna parspelet mellan Gregg och Kjeld. Två gentlemän i behaglig medelålder, lätt lutade mot varandra och tydligt belåtna med att få spela just den här sortens musik.
Djärva improvisationer
I repertoaren fanns idel välkända spirituals, hymner och gospels och man började utan gästsolisten i George Lewis´ 50-talshymn Lead me Saviour för att sen fortsätta med He touched me, den melodi som Lilian Bouté och Elvis Presley gjorde odödlig. I förbifarten noterade man att Delight låter bra också utan trumpet.
Sen lyfte Gregg Stafford konserten ytterligare i de sakrala In the sweet by and by, Lord, Lord, Lord, you´re sure good to me, Gimme that old time Religion och många andra. Den innerliga hymnen What a Friend we have in Jesus tillägnade han Margareta Sköld och spelade med övertygelse. I en av omtagningarna fick man också prov på hans otroliga improvisationer och stora djärvhet i spelet. I the old time Religion fick han hela kyrkan att sjunga engelska av hjärtats lust och i Just a little While to stay here glänste Brian Towers, både med och utan plåtburk framför klockstycket.
Vilken kväll
Efter paus drog man igång med Over in the Gloryland som brukar spelas till minne av de bortgångna i New Orleans. En jublande trumpet, ett härligt komp och Greggs sång förde sen kyrkfolket åtminstone halvvägs till Glorylandet.
Lagom återkomna därifrån fick de en mikrovädjan om en riklig julgåva till gomspaltbarnen på det polska barnhemmet av Bengt-Åke Öhgren. Till och med Välsignelsen var komprimerad.
Mycket sa han på kort tid och hann också med att tala om nätverket över New Orleans, Köpenhamn och Valstad och att musiken kan bota höstdepressioner. Unisont sjöngs en jazzversion av Närmare Gud till Dig.
Just a closer walk fanns också med i programmet med sång av Gregg, basspel på klarinetten och fantasifulla växlingar i solona. Mot slutet blev det en stunds gladjazz med Down by the Riverside och till sist paradnumret What a wonderful World. Den låt som Louis Armstron gjorde odödlig år 1955 i radioprogrammet ”Good Morning Vietnam.” Kul och på pricken likt imiterade Gregg Stafford sin föregångare och sjöng med skrovlig stämma de välkända orden ”unpredictable, sometimes political, but still What a wonderful World.”
Som extranummer fick publiken Walking with the King och When the Saints go marching in. När folk sen kom ut i novembermörkret efter två och en halv timmes musikfest var det orden Otroligt och Fantastiskt som hördes mest, varvade med Toppen och Vilken kväll. Alla med utropstecken efteråt.
Första linjens män. Solisttrion med från vänster kapellmästare Kjeld Brandt och gästerna Gregg Stafford och Brian Towers. Foto: Rolf Johansson.
Äkta New Orleans i Valstad
Valstad kyrka är senan länge etablerat centrum för elskare av New Orleans-musik. Den senaste koncerten i fredags kväll fick en extra touch av trumpetaren Gregg Stafford från musikens hemstad.
Gregg Stafford var inte ensam prominens, trombonisten Brian Towers från Kanada utgjorde ett annat tungt inslag och danska New Orleans Delight går inte av för hackor.
- Vi har väntat tio år på att få hit Gregg Stafford och nu har vi lyckats med hjälp av bandets utmärkta förbindelser, sa Margareta Sköld.
Bandleader Kjeld Brandt avgav en programförklaring inför kvällen:
– Det kommer at bli spirituals, gospel och hymner från de svarta kyrkorna i New Orleans. Jag träffade Gregg vid mit första besök i New Orleans på 70-talet, han blev en av de stora upplevelserna i Preservation Hall och är i dag en av de få, kanske den ende som fortfarande spelar musik av 20-talstyp.
När spelet började var kyrkan absolut fullsat. Längst fram presiderade bland annat kännarna Rolf Johansson och Göran Magnusson. Framför dessa, på golvet ett par meter från bandledarens fötter, satt publikens rimligen yngsta självständiga inslag Caitlin Olofsson och Emma Sköld, synbarligen njutande av varende ton.
Trombonisten Brian Towers presenterade sitt kraftfulla spel med hela kroppen redan i första numret, Lead Me Saviour.
-– Jag har kommet hela vägen från New Orleans för att dela med mig av den talang jag fått av Gud och är mycket tacksam för att ni gjort det möjligt för Brian och mig att komma hit, sa den uppenbart troende Gregg Stafford.
Inlevelsefyllt
Han visade sig vara en lika inlevelsefull sångare som trumpetare och refererade ofta till den och den kyrkan och den och den orkestern för sina tidiga minnen. I Give Me That Old Time Religion proponerade han allsångsinslag och hade hade även något anpassat texten för framförande på svensk botten.
Åhörarna fick avnjuta ett 15-tal nummer av genomgående reliös karaktär, som What A Friend We Have In Jesus, Lord Lord Lord och Just A Little While To Stay Here, som vanligt med många fina solistprestationer.
– Louis Armstrong ler säkert i sim himmel, sa en dam till Gregg Stafford i paus.
Egentligen borde alla agerande placeras på ett led för att verkligen synas, men detta går ju sällan. Hans Pedersen bakom pianot, banjoisten Erling Lindhardt och slagverkaren Claus Lindhardt (far och son) sitter av praktiska skäl i skymundan, medan den svenske basisten Stefan Kärfve och bandleader Kjeld Brandt med sin välljudande klarinett är mera synliga i det förnämliga New Orleans Delight.
Som vanligt fick konserternas ”huspräst” Bengt_Åke Öhgren säga några välvalda ord, vilket i samband med den fullsatta kyrkan gynnade kollekten. Arrangörerna var förstås nöjda, enligt Jan Sköld:
– Vi hade fler ungdomar än vanligt i publiken och numereringen fungerade verkligen bra.
- Stig-Arne Jacobson
Gregg Stafford fotograferet af Göran Magnusson
eller klik ind på New Orleans Delight's hjemmeside og læs mere.