Ricardo (Niels Richard Hansen)
19april 1933 - 28 januari 2006

En jazzlegend, ännu en, har gått ur tiden. Han kallade sig själv aldrig något annat än Ricardo. Ricardo var inte från New Orleans men blev legend i Europa, Danmark, Sverige och New Orleans. Han blev legend på många sätt: redan på 1970-talet slutade han att spela med sitt jazzband, Ricardos Jazzmen, ett band som fortfarande lever kvar i Köpenhamn och därför är en legend i sig. Ricardo var inte från New Orleans, han var dansk. Det danska gick aldrig ur varken hans kropp eller själ. Han föddes inte i New Orleans men hans danska själ hade bosatt sig i New Orleans och han släppte aldrig en tum på musikidealen därifrån, den New Orleansjazz han hade upplevt tillsammans med de gamla storheterna från revivaltiden.

Som musiker spelade han banjo, en Just Poulsen, Copenhagen. Alltid en Just Poulsen. Ricardo och hans sista banjo, en Unic från 1933, föddes samma år. Den är nu av lite olika skäl i vår ägo och har en hedersplats i vårt musikrum.

Ricardos timliga profession var läkare - psykiater och distriktsläkare. Tiden från sextiotalet och fram till på sjuttiotalet var hård för honom. Han arbetade som psykiater på dagarna, spelade jazz på kvällarna och åkte runt som jourhavande läkare på nätterna. Det är klart att han inte orkade med allt detta i längden. När så de musikaliska visionerna började skilja sig åt mellan honom och de övriga jazzmännen – Ricardo ville ju inte alls ändra spelstil till något modernare – gav han upp musiken och flyttade till Sverige och ägnade sig helt åt läkaryrket

Så småningom börja han åter spela lite igen, nu i mindre skala. Det sista bandet var och är, Spirit Of New Orleans, med min hustru, mig och förstås de övriga i bandet. Ricardos hälsa började under 2000-talet att svikta, han fick svårare att orka spela. Det fantastiska tryck han tidigare hade i banjon, utan att den varken var för stark eller störde de övriga instrumenten, började tyna bort och när han sedan också fick en överarmsfraktur, gick det inte längre. Han kände att han inte orkade men det är klart att det var svårt för honom att behöva acceptera det. Allt mer tacklade han så av, han behövde perioder av vård och lördagen den 28 januari i år tog det slut.

Spirit Of New Orleans lever vidare. Och Ricardo! I våra kretsar kan man inte komma varken till Danmark, Sverige, England eller New Orleans utan att hans namn är känt och väcker associationer. Inte bara för oss som älskar den jazzen, inte bara i jazzbandet Spirit Of New Orleans utan främst i den musikgärning Ricardo gjorde med sina egna inspelningar, med så många av de gamla som Kid Thomas Valentine, Louis Nelson, Percy Humphrey och med Polo Barnes och Sing Miller för att nämna några. Han spelade med dem i New Orleans och under flera turnéer i Danmark. Han spelade förstås med musiker som fortfarande är aktiva som Sammy Rimington, Jon Marks och Keith Minter. Så, vi kan fortfarande höra hans banjo! Aldrig i något solo. Det vill säga utom när Percy Humphrey ropade ut hans namn för ett solo under en session. Ett av de få alltså!

Det var ett minnesprogram i dansk television för några år sedan om revivaljazzen i Danmark med Ole Fessor Lindgren, ett direktsänt program tror jag, då var han med. I ett annat danskt program om jazz, såg man hans porträtt hänga på väggen bakom bandet. Namnet Spirit Of New Orleans är hämtat från den serie med inspelningar och skivor som han ordnade med så många av de gamla kända stora, så att de ännu lever kvar hos oss. Läser man liner notes på skivor, så kommer man att finna Ricardos signatur på många.

Ricardo, vi saknar dig!



Göran Cronsten
Bunk Johnson’s Väg1
430 30 Frillesås
abg.cronsten@telia.com